Bojen har sedan dess prytt vårt kontorgolv. I två månader. Så igår bestämde vi oss för att lämna tillbaka bojen. Vi åkte till Smarholmen lite senare på kvällen. Vi tänkte att det inte skulle vara lika badbefolkat då. Vi smög till platsen där vi hade lånat bojen. Plötsligt som det en familj mot oss och vi blev lite nervösa. Dom skulle lämna badplatsen och vi skulle mot den. Pappan i familjen tittade lite snett på oss. Vi tittade ner i marken och fortsatte gå.

Till slut fick vi lämnat bojen men på tillbakavägen mötte vi familjen igen. Nu stod de och väntade på oss som om att det skulle förhöra oss om vad vi egentligen höll på med.

När vi kom fram till familjen säger mamman:

- Ursäkta oss... Men... Mina pojkar tycker så väldigt mycket om det ni gör... Kan vi få ta ett kort på er?

- (Puh) Eh, jaha ja ja visst!
Klick! Bojen är hemma och vi lever. En skräckupplevelse.